Grundkurserna i Plats på scen!🪴

Kort översikt över de fyra kurserna

Lärandeupplägget är alltså ett sätt att lära ut teater till barn och unga. Ett sätt att ge dem ett ”teaterspråk” för att berätta, och lära dem det språket så väl att de äger det och kan använda det självständigt, så de har egna redskap för att få andra att vilja lyssna. Grundidén är att teater är en berättelse som vi gemensamt berättar för publiken. Teater handlar i grunden inte om att gå in i MIN roll eller att minnas MINA repliker. Det handlar om att berätta VÅR berättelse, TILLSAMMANS, genom att som grupp skapa olika situationer och ge varandra olika roller för att göra situationerna, och därmed berättelsen, tydlig för publiken. I upplägget ligger fokuset på skådespeleri, eftersom det är vad de allra flesta elever kommer till kulturskolan för att lära sig.

För att uppnå detta är det grundläggande att inte memorera repliker under de två första åren. Då handlar det istället om att förstå den sceniska situationen och säga/göra det som behöver sägas/göras för att den ska gå fram till publiken. I det tredje året börjar de prova med att memorera 1-4 fasta repliker men fortfarande utifrån ett stolpmanus som handlar om att spela situationen. Först det fjärde året, då de förstått och kan använda sig av den sceniska situationen, vänder vi på steken och ser på vilken situation vi skapar utifrån vissa givna repliker. Att från start jobba med att gå in i min roll och minnas mina repliker riktar elevernas uppmärksamhet mot att vara ”replikmannekänger” som kommer in på scenen och försöker minnas vad de ska säga och sätta fokus på min egen rollprestation istället för på att tillsammans med sina medspelare se till att berättelsen når ut till publiken.

Första kursen: Nypåscen; Erfara vad teater är

I den första kursen Nypåscen Erfara vad teater är gör vi detta med hjälp av två olika produktioner.

I den första produktionen på höstterminen (Vem tror på tomten eller Julklappsmysteriet) lär vi ut hur en föreställning går till. Alla delar av ett produktionsarbete finns med i minimal form. Föreställningen är kort, ca 10-15 min, så att berättelsen blir enkel att minnas. Lärandefokus ligger i att veta vad en repetition är och hur den går till t ex koncentration - varsågoda, tack vi bryter, hackrep, genrep, entré, sorti, bubba osv. Lärandet här sker alltså främst inom området Preparation (se Del 3, lärandemålen). En bra föreställning på höstterminen i Nypåscen utgörs av att allt fungerar backstage, de flesta kommer i in på rätt ställe och går av scenen på rätt ställe, samt att replikerna är enbart improviserade utifrån situationen. Detta övar vi både under repetitionerna och föreställningen.

I Prins Hatt eller Ungdomslandet övar vi sen att hålla en lång krånglig berättelse levande i ett gemensamt berättande. Detta klarar eleverna med scaffolding i form av en berättare samtidigt som vi jobbar med ett stolpmanus på samma sätt som i den första föreställningen. Berättaren fungerar som ett förkroppsligande av den inre dubbla rösten som skådespelare har, där de dels har rollens perspektiv men samtidigt har berättelsen igång och hjälper till att gemensamt bära berättelsen. Vi försvårar också vad som sker backstage genom fler kostymbyten, mer rekvisita. Vi försvårar koncentrationsförmågan genom att föreställningen är längre, ca 30-40 minuter. Det klarar de tack vare berättaren. En bra föreställning här utgörs av att allt fungerar backstage (inte problemfritt kanske men problemen löses gemensamt utan att det påverkar föreställningen allt för mycket), de flesta kommer in på rätt ställe och går av scenen på rätt ställe, samt att replikerna är enbart improviserade utifrån situationen, att de kan lyssna på och ta in vad berättaren säger, att de kan hjälpa varandra i roll om något går fel. Ett plus är om de dessutom kan hålla rollen hela tiden utan att bli privat på scenen, och om de har olika kropp för olika roller.

Berättelserna är i båda produktionsarbetena givna på förhand. Det förekommer ingen omröstning eller val utan läraren leder arbetet tajt, dvs ger stadig scaffolding genom att stå nära och hjälpa eleverna rikta sin koncentration första året (mer om att rikta elevernas koncentration finns i kapitlet om Nypåscen). Syftet med detta sätt att leda har två delar: dels lära eleverna att rikta sin uppmärksamhet mot regissören och berättelsen, inte mot ”min roll” eller att få ”min vilja” igenom, och dela att skapa en trygg grupp som har samma mål i sikte.

Andra kursen: Kvarpåscen, Devisa en föreställning med alla teaterns uttrycksmedel

I den andra kursen Kvarpåscen Devisa en föreställning med alla teaterns uttrycksmedel lägger vi till det gemensamma skapandet och övar förmågan att komma med idéer på golvet och insikten att ”min idé kommer inte alltid att bli den som bäst tjänar berättelsen”. Här skapar eleverna, under ledning av läraren/regissören, en gemensam berättelse som resulterar i ett stolpmanus helt utan förutbestämda repliker. Vad gäller repliker jobbar vi vidare enligt samma grunder som i förra kursen; att vara i situationen och tänka på vad publiken behöver veta för att förstå berättelsen och vilken vilja rollen har i situationen. Eleverna får också lära sig att förstå vikten av alla teaterns uttrycksmedel i berättandet. Berättelsen skapas genom en serie workshops där elever i olika grupper skapar förslag på samma skeende. Läraren filmar och sätter sen ihop idéerna till nästa lektion då hen regisserar resultatet. Sen skapar eleverna nya förslag till nästa scen, som läraren använder. När hela berättelsen är klar finns ett kort stolpmanus med olika scener. Då arbetar vi med att lägga till ljus, ljud, kostym, rekvisita, scenografi osv. Även här utifrån flera olika förslag och där regissören har sista ordet.

En bra föreställning här utgörs av att allt fungerar backstage, alla kommer in på rätt ställe och går av scenen på rätt ställe, samt att replikerna är enbart improviserade utifrån situationen, att de kan lyssna på och ta in varandra, att de kan hjälpa varandra i roll om något går fel. Att de kan hålla rollen hela tiden utan att bli privata på scenen, och om de har olika kropp för olika roller. När de improviserar sina repliker lyssnar de in varandra och vet samtidigt vilken info publiken behöver ha, och har berättelsen i huvudet så att rätt saker händer i rätt ordning. De klarar det därför att de har varit med och skapat berättelsen, och har fått insikten att en pjäs bygger på ett antal olika situationer som i sin tur består av person, plats, problem. De har också fått med sig att publiken måste förstå, att det är det som är det viktiga.

Tredje kursen: Fastpåscen; Devising med stolpmanus, en fast replik och några lagda scenerier

I den tredje kursen; Fastpåscen Devising med stoplmanus, en fast replik och några lagda scenerier jobbar vi fortfarande med stolpmanus, men det är inte en berättelse som eleverna skapat själva, utan en berättelse som de måste minnas. Den här gången bär de berättelsen utan en berättare. De får också börja lära sig att hålla vissa lagda scenerier, fr a genom enkla stagefight-scener, men också att minnas var de gör entré och komma från rätt entré vid rätt tillfälle och som rätt rollkaraktär. De får dessutom en eller ett par fasta repliker att öva in. Men bara max 1-3 stycken, beroende på hur svårt de tycker att det är att lära sig saker utantill.

Vi använder en klassisk berättelse; Romeo & Juliet. På det viset får de lite teaterhistoria på köpet. Det är ett stolpmanus, vi utgår från situationer och person plats problem precis som tidigare. Regissören hjälper dem att förstå situationen och bygga den till att repliken passar att säga, samt förstå hur situationerna i de olika scenerna bygger berättelsen.

Fjärde kursen: Scenstjärnorna, Produktionsarbete utifrån ett kort manus

I den fjärde och sista grundkursen Scenstjärnorna, Produktionsarbete utifrån ett kort manus vänder vi sen på konceptet kring situationen. I de tidigare kurserna har replikerna alltid kommit ur rollens vilja i en viss scenisk situation som bygger berättelsen. Nu blir det tvärtom: om vi ska säga de här replikerna vilken situation behöver vi skapa då? Vilken plats, person och problem byggs den här situationen av och gör det nödvändigt att säga de här replikerna? Med utgångspunkt i situationerna som bygger berättelsen övar vi sen in hela manuset utan att gå på scenen med manus i handen under repetitionerna.

Två genomgående spår genom alla kurserna

Parallellt med produktionsarbetet pågår ytterligare två spår genom alla fyra kurserna. Det är dels Grundträning/uppvärmning och dels Improvisation. Detta är två viktiga spår som därför har en egen plats utöver produktionsarbetet, även om det är bra att väva ihop det när det är möjligt.

Grundträning/uppvärmning genom alla kurserna

Grundträning av röst, kropp och scenisk närvaro behövs ständigt. Vissa ”aha-moments” behöver inträffa, men de kan vara resultat av lång tids arbete, kanske så långt som ett år eller mer.

Det finns ett spår som löper med progression genom alla fyra kurserna. Vi strävar efter att ge eleverna saker de tydligt lär sig så de kan gå hem och berätta ”det här har jag lärt mig nu”; t ex en koreografi, en sång, en svår övning de klarat. Vi strävar också efter att lära dem en uppvärmning av kropp, röst och koncentration som successivt blir till deras egen, så de efter de fyra åren kan använda den själva. Målet är att i Scenstjärnorna ska de kunna göra sin egen uppvärmning, de ska veta vad de gör och varför, och den ska fungera.

Sträva efter att ge eleverna ord för den kroppsliga upplevelsen, t ex ”Så som det känns just nu, lägg märke till det, låt kroppen minnas det. Den här känslan kallas avslappning”. Detta kräver att jag som lärare lyssnar med kroppen, inte bara ser vad eleverna gör, utan försöker uppleva det eleverna upplever.

Även föreställningsförmågan övas med progression igenom alla kurserna, fr a i produktionsarbetet, men ibland även invävd i grundträningen.

Improvisation genom alla kurserna

Improvisation behöver ett eget spår eftersom det är ett komplext fenomen som samtidigt kan vara både mål och medel. Ibland jobbar vi med övningar som har som syfte att lära ut konsten att improvisera, och ibland används improvisation som en övning för att uppnå lärande inom ett annat område eller som förberedelse i ett repetitionsarbete eller rollarbete. Improvisation kan vara medel för att utveckla kunnande om scensikt gestaltande eller för att utforska en rollkaraktär. Improvisation kan också vara en egen teaterform med en speciell typ av föreställningar, där det inte är beslutat i förväg vad som ska ske. Istället tar skådespelarna in förslag från publiken på olika roller och situationer och improviserar direkt framför publiken.

Fenomenet improvisation har sina rötter i Commedia d’el Arte, men som så mycket annat blev improvisation som träningsmetod till hos Stanislavski. Därifrån kom det till USA som en del av method acting. Den amerikanska skådespelerskan och pedagogen Viola Spolin adapterade sedan improvisation genom att ta bort det starka fokuset på psykologi, känslor och känslominnen som fanns i övriga USA. Istället fokuserade hon improviserandet på att vara i kontakt med medspelare och omgivningen samt på kroppsminnet. På så vis gjorde hon improvisation till ett redskap i teaterutbildning för barn och unga.

Improvisation kom på så sätt att bli grunden i Spolins eget övningssystem för att lära vem som helst spela teater. Spolin skapade ett antal games; teaterövningar som bygger på att, med hjälp av improvisation, lösa en uppgift gemensamt på golvet. Via hennes son Paul Spolin, blir impro en egen konstform. Denna konstform har sedan förts vidare av bl a Kieth Johnstone, vars övningar har stor spridning i Sverige via hans bok ”Impro. Improvisation och teater”. Johnstone är den person som flest av kulturskolans teaterlärare omnämner som förebild vilket antyder att improvisation och teatersport är viktiga fenomen i kulturskolan. Teatersport medför dock en risk för att övningarna blir mer underhållning än lärande. ”Keith Johnstone var själv missnöjd med vad teatersporten utvecklade sig till under åttiotalet, när fokus blev för mycket på ’planerad’ underhållning” skriver Carl-Michael Karlsson (i kapitlet Teaterövningens betydelse. i antologin Att undervisa i teater).

Eftersom improvisation är en så central företeelse inom teater har det ett eget spår med progression genom de fyra kurserna. Det spåret finns på slutet av varje kurskapitel i Del 2, efter beskrivningen av kursen olika block.