7 Resultat och analys del 1. Vad sker under genomförandet av en teaterövning?🍀

resultat och analys framträder den aktiverade övningen som ett assemblage som utgör ett rituellt utrymme, där jag har avgränsat och följt fem olika komponenter som intraagerar med och i övningen: deltagarna, ledaren, rummet (som har tre aktiva dimensioner samtidigt: det fysiska rummet, scenrummet och som-om-rummet), det sensoriska fältet, samt lärandemålet. Hur dessa komponenter intraagerar i, och med, övningen, utgör svaret på vad som händer i övningen och beskrivs i detta kapitel. Denna första del av resultat och analys kommer att visa att centralt i den aktiverade övningen är alla handlingar som utförs av deltagare och ledare, samt den affekt som flödar emellan kropparna och skapar ett sensoriskt fält där kropparna relaterar till och intraagerar med, varandra. I avsnitt 7.1 beskrivs den teoretiska övningens relation till den aktiverade övningen. I avsnitt 7.2 - 7.6 beskrivs intraaktion och agens inom de aktiverade övningarna med utgångspunkt i var och en av de övriga komponenter jag avgränsat. Därmed ges fem olika perspektiv på det som sker i de aktiverade övningarna.

7.1 Den aktiverade övningen som ritual

Genomförandet av en övning har i mina resultat två rituella aspekter. Den första består i att övningen avgränsas genom en form av ritual som kan ses som ett agentiskt snitt som urskiljer den aktiverade övningens handlingar från vardagligt handlande:
’Varsågoda!’ inleder varje övning,
’Tack, vi bryter.’ avslutar varje övning.
Tillsammans utgör dessa ord en tydlig gräns för vad som är inuti respektive utanför den aktiverade övningen (Film). Den aktiverade övningen består därför av tre olika delar:

Den andra rituella aspekten av övningen är de ramar och regler som den består utav. Det är de ramarna som håller ihop ritualen som den aktiverade övningen utgör och gör att den går att skilja från andra övningar. I ritualen ’genomföra en övning’ får den teoretiska övningen liv och förändras i och med att den tas i anspråk av spacetimebodyminds i ett rum. Samtidigt som övningen aktiveras, förändras kropparna, rummet och det sensoriska fältet i rummet (Film, SF). Både ledarens och deltagarnas beteende och handlingar har tydliga skillnader innanför respektive utanför den aktiverade övningen (Film). Hur dessa skillnader ser ut beskriver jag i avsnitten om rummet och det sensoriska fältet nedan. I de efterföljande delarna beskriver jag intraaktionen inom den aktiverade övningen genom att fokusera på olika kroppar (mänskliga såväl som icke-mänskliga) som intraagerar: lärandemålet, ledaren, deltagarna, rummet, samt det sensoriska fältet. Jag beskriver vad som händer i den aktiverade övningen utifrån deras olika perspektiv.

7.2 De aktiverade övningarna i intraaktion med lärandemålet

Ett dilemma som uppstod under analysarbetet var att förstå relationen mellan det sensoriska fältet och lärandemålet scenisk närvaro. Analysarbetet har lett mig fram till följande definition: Scenisk närvaro är förmågan att hantera och arbeta med och i sensoriska fält, tillsammans med medspelare, i syfte att skapa en scenisk gestaltning inför en publik. Precis som övningen blir levande när den får låna deltagarnas och ledarens spacetimebodyminds i ett teaterrum, blir kunnandet levande när det gestaltas i en aktiverad övning (Film, SF, Samt). Det deltagarna faktiskt utforskar i övningarna är det sensoriska fältet i gruppen/rummet, men det märks på respondenternas reflektioner i samtalet att de gör det i ett syfte att ha ett redskap för att möta en publik. De har både föreställningssituationen och minnen av tidigare övningar med sig in i den aktiverade övningen. Dels genom att de befinner sig i det fysiska rum där de spelat föreställningar och övat, och dels i form av de minnen alla har med sig från olika övningssituationer och föreställningar de deltagit i (Film, SF, Samt). Därmed är både kroppsligt arkiverade övningar och kroppsligt arkiverat kunnande i scenisk närvaro två av de kroppar/fenomen som intraagerar i en aktiverad övning.

Alla de olika delaspekterna av scenisk närvaro finns med i varje övning, om än i olika grad och intensitet. Resultaten visar att de olika aspekterna av scenisk närvaro inte finns avskilda från varandra i någon övning. Är närvaron aktiverad, är alla delar aktiverade (Film, SF, Samt). Helheten behöver alltså vara aktiv för att delarna ska finnas. I analysen av övningarnas relation till lärandemålet framträder i var och en av övningarna ett tema för hur lärandemålet kommer till uttryck. Här följer en genomgång av detta, övning för övning.

7.2.1 Fiskmås cykel småbarn - immersivt upplevande av scenisk närvaro

Analysen visar att Fiskmås Cykel Småbarn erbjuder en möjlighet till immersivt upplevande av scenisk närvaro. Scenisk närvaro i övningen benämns eller beskrivs av deltagarna som koncentration, uppmärksamhet, fokus, satsberedskap, impulser, kroppsmedvetenhet, riktning vila/lugn, samt att vara i situationen (SF, Samt). Två deltagarröster:

Man kunde känna av att alla var väldigt fokuserade (SF)

Om nån hade gått in i rummet hade jag inte märkt det för man var så inne i sitt (Samt)

Deltagarna leds in i skapandet av scenisk närvaro via fantasi och spänningsmoment (Film). Gruppen behöver bara gå med på lekens villkor och använda sin fantasi, så kommer de med lärarens hjälp att hamna där. Ramarna är enkla och utformade i tre steg som, när de aktiveras av ledaren, leder deltagarna från ett spretigt till ett gemensamt aktiverat sensoriskt fält (mer om detta i avsnitt 7.4). Ramarna lämnar agens åt ledaren att leda utifrån hur övningen utvecklar sig, och de ger utrymme för varje deltagares egen fantasi i skapandet av de olika som-om-rummen. Deltagarna beskriver att fantasin och viljan att komma till affären, i kombination med hindren, hjälper dem att dras in och stanna i övningen och behålla koncentrationen (Samt, SF). Fiskmås Cykel Småbarn skapar ett gemensamt sensoriskt fält, och lär eleverna att delta i ett sådant, en förkunskap för att klara svårare närvaroövningar, som en deltagare påpekar. Övningen hjälper deltagarna att göra ett agentiskt snitt och uppmärksamma upplevandet av den sceniska närvaro.

7.2.2 Koncentrationsbubblan - att intraagera i, och med, sensoriska fält

En deltagare sammanfattar Koncentrationsbubblan så här:

…jag gillar övningen väldigt mycket för att först så hittar man koncentration och sen så verkligen koncentrerar man sig i varje kroppsdel när man får röra på sig igen, och jag ser, alltså man ser saker omkring sig på ett helt annat sätt när man är koncentrerad och verkligen lugn (Samt)

Det deltagaren beskriver är hur Koncentrationsbubblan erbjuder skapandet av nytt ett agentiskt snitt som förändrar individens upplevande av sig själv, i och med att ’bubblan’ de skapar blir en kroppslig metafor för ett omgivande sensoriskt fält där de möter andra sensoriska fält och utforskar intraaktionen emellan dem; möten där något ses på ett nytt sätt. Det är möte med både ens eget bodymind, med de andra deltagarnas och med rummet:

…fint att upptäcka hur vi blir medskapande av varandras koncentration, för att jag också försökte visualisera era bubblor hela tiden när jag rörde mig runt (Samt)

Koncentrationsbubblan erbjuder också stort handlingsutrymme till ledare och deltagare – nästan ännu större än Fiskmås Cykel Småbarn. Detta är nödvändigt eftersom övningen handlar om att utforska och lära känna och använda sin egen bodymind och utifrån det omfatta och intraagera med gruppen, rummet och så småningom publiken. Här hamnar mycket mer på individen, och slutmålet med övningen är att läraren är onödig och kan dra sig tillbaka, och eleverna kan göra detta själva. En av de som gjort Koncentrations-bubblan under många år säger i fokussamtalet ” Vi är bortskämda med att få göra våra egna bubblor”.

Koncentrationsbubblan är i stort en mer abstrakt version av Fiskmås Cykel Småbarn: där hjälper fantasin och spänningsmomentet dem in i den sceniska närvaron, här går de in i scennärvaron mer avskalat men med stöd av ledaren. Bubblan de skapar blir till ett nytt gränssnitt i möten med andra deltagare och med rummet och intraaktion med dessa.

7.2.3 Gå mot mitten - att utforska sin agens i gemensam scenisk närvaro

Hela övningen bygger på det sensoriska fältet: att uppmärksamma och avläsa det, och att samarbeta i det. Den inåtriktade lyssningen är i bakgrunden, och den utåtriktade är riktad mot ett gemensamt mål. Den ger och tar impulser från/till de andra (Film, SF, Samt). En deltagare säger i samtalet att det gäller att inte ”hamna utanför den gemensamma koncentrationen”, vilket antyder att det är en medveten handling som deltagarna gör att gå in i övningen och den gemensamma närvaron. Flera deltagare pratar om att ”lyssna med hela kroppen”, vilket visar att hela deras bodymind är engagerat i både övningen och närvaron. Övningen ger upphov till en ordlös förhandling om agens och intraaktion.

Skillnaden mot de föregående övningarna är att närvaron mer står på egna ben i den här övningen. Den enda aspekten av fantasi som finns här är det gemensamma målet att ’lyckas med något som verkar omöjligt’. Deltagarna har också mindre stöd av ledaren. Här hanterar de sin sceniska närvaro själva och anpassar sina handlingar för att lyckas nå målet utan stöd från ledaren.

7.2.4 Gemensamt hopp eller spring - att vara gemensam scenisk närvaro

En av pedagogerna skriver i sina situationsfragment:

Träning i absolut fokus. Jättebra!

Övningen handlar mycket om mod och tillit: flera deltagare pratar om att våga följa impulserna de känner i gruppens sensoriska fält och att lita på att gruppen också känner dem och kommer att våga ta dem. Det är en övning som kräver mycket av deltagarnas förmåga att skapa scenisk närvaro: att urskilja och intraagera/relatera i det sensoriska fältet. En stor del handlar om att lita på det de upplever, att våga vänta in en gemensam impuls, och inte driva gruppen. Deltagarna lämnar över sin egen agens till gruppen. Det är som att övningen blir närvaron, de blir simultana. Alla aspekter av scenisk närvaro finns, utan något stöd av ledare eller fantasi. (Film, SF, Samt)

Det är en svår övning, framför allt de pedagoger som gjort denna eller liknande övningar tidigare understryker detta. Gemensamt Hopp eller Spring ger en enkel ram för att skapa och utforska total närvaro i gruppens gemensamma sensoriska fält, och allt bygger på utbyte av, eller att smittas av, affekt.

7.3 Rummet och den aktiverade övningen

I situationsfragment och fokussamtal går det att urskilja tre olika ”rum” som är aktiva under övningarna, till stor del samtidigt:

7.3.1 Det fysiska rummet: stöd och begränsning

Det fysiska rummet är detsamma under alla övningarna. Det har en form av agens genom att skapa en bakgrund och sen hålla sig undan. De svarta tygerna minimerar antalet sinnesintryck för att lämna plats för deltagarnas som-om-rum. Det fysiska rummet både sätter gränser och öppnar upp möjligheter för handlandet. Det premierar vissa handlingar över andra. Rummet bidrar till immersion (inneslutning i) övningen genom att begränsa antalet sinnesintryck. En deltagare nämner dock att rummet ändå kan vara en utmaning i form av att övriga deltagare bidrar med sinnesintryck:

det kan vara svårt att klara att vara i sin egen värld i sin egen bubbla samtidigt som det pågår en massa saker i rummet (SF)

Flera av de som aldrig gjort Fiskmås Cykel Småbarn förut kände sig hindrade av att det fysiska rummet var för litet för att få in deras som-om-rum, när de försökte efterlikna verkligheten:

Inomhus finns begränsningar men utomhus kan jag se jättelångt (SF)

…vad ska jag föreställa mig, ska jag tänka att det är en värld som liksom ni vet att den rullar fram, att när jag går så ser jag mer, eller ser jag allting på en och samma gång (Samt)

7.3.2 Som-om-rummet: realism, fantasi och nytt agentiskt snitt

Som-om-rummet är det rum som deltagarna skapar i sin fantasi, med hjälp av sin föreställningsförmåga. Hur starkt som-om-rummet kan vara, beskriver en av deltagarna så här:

Det var förmodligen helt tyst i rummet, men i min värld var det en massa ljud (Samt)

Deltagarna tar upp som-om-rummet utifrån två olika aspekter; dels om det utgör ett stöd eller ett hinder, och dels om de försöker skapa ett som-om-rum som imiterar verkligheten eller om de skapar ett som-om-rum med egna inre lagar.

7.3.2.1 Fiskmås Cykel Småbarn: Realism eller fantasins logik

I Fiskmås Cykel Småbarn skapas tre olika som-om-rum: vägen till affären, inne i affären, samt att packa upp och använda sitt inköp. Varje deltagare agerar i sin egen som-om-värld. Även om alla befinner sig på gatan eller i affären, har var och en sin egen gata och sin egen affär som de själva skapar oberoende av varandra. En deltagare beskriver hur hen befann sig i en som-om-värld med egna regler:

Den där affären är så olika verkligheten för mig, för jag tar liksom tillåtelse att ta ner burkar, öppna upp den, smaka … Det skulle jag aldrig gjort i en vanlig affär. Till och med om det liksom står så här du får smaka, jag skulle inte smakat. Men, i den här affären, då går det att röra på exakt allting. Till och med om man tappar nånting på golvet, så kan man gå vidare. (Samt)

En annan deltagare beskriver hur

…det universum som byggs upp får sina regler, det är inte konstigare att ett snorigt barn kommer farande på en cykel eller en fiskmås. (Samt)

Flera deltagare beskriver hur de med sitt som-om-rum försökte efterlikna verkligheten och att det skapade problem. Flera av de som inte gjort Fiskmås Cykel Småbarn tidigare sa under samtalet att de önskade att vi hade byggt upp ett gemensamt som-om-rum innan, så att alla visste ”här är frysdisken, mejeridisken, kylvaror, kassa.” I samtalet är de deltagarna väldigt realistiskt inriktade: vilken affär är jag på, hur ser det ut där. Det är i stort samma personer som säger att rummet är för litet för den långa gatan. För de som tänkte så här, blev som-om-rummet ett hinder:

När jag handlar då, då vet ju jag exakt vad jag ska ha … det händer ju inte att jag liksom tar ner saker, tittar på dom och ställer tillbaka dom, går vidare. Så jag undrar typ varför jag gör det nu? (Samt)

Varför tog jag det här, liksom ett smörpaket, alltså ska jag sitta här och trycka fingrarna i det nu då, för jag kan ju inte sitta och äta smör. (Samt)

De deltagare som lät fantasins lagar styra rummet beskriver inte att det hindrade dem, utan mer hur det gav nya möjligheter:

Varje gång man trodde man bestämt sig, fanns det något ännu intressantare under en annan hylla eller på en annan pall. (Samt)

På filmen syns ingen skillnad i hur specifikt kroppsspråk eller tydliga rörelser personerna har, oavsett om fantasins lagar eller verklighetens styr. Alla deltagare har ett förhöjt kroppsspråk. Vissa gör alltså rörelserna ’på riktigt’ utan att vara i ett realistiskt som-om-rum. I ett som-om-rum där fantasins lagar styr, verkar ’på riktigt’ handla om att använda de inre bilder du just nu ser framför dig.

7.3.2.2 Koncentrationsbubblan: Som-om-rummet som stöd eller hinder

I Koncentrationsbubblan skapas två olika som-om-rum: den trygga platsen och såpbubblan. Båda omnämns av deltagare som både stöd och hinder. Det finns också en svårighet som beskrivs av många deltagare: i övergångarna från ett rum till ett annat, då deras som-om-rum förändrades och blev större. Det första som-om-rummet är den trygga platsen. De flesta upplevde den som en hjälp i att gå in i att vara här och nu:

Jag gillar det här med att få göra en film bakom ögonlocken och verkligen att såhär hitta nånting som hänt innan, och sedan hitta det här lugnet i just den biten. Och få känna hur jag verkligen är där. (Samt)

Den här platsen som man fick fantisera, den kom med tryggheten och tryggheten fick liksom måla upp alla bilderna. Och sedan så fick jag sånt klart minne av den platsen. (SF)

En person fick dock sorgliga minnen med platsen:

…sen kom jag till platsen och då blev det så himla rört, för jag har så många olika kopplingar till den platsen: glädje, sorg och en massa olika, så jag blev bara ledsen. Så när man skulle sätta sig upp, blev det bara ’nej jag vill inte sätta mig upp’. Jag fick ont i magen och såna där grejer. (Samt)

Den här deltagaren löste dock situationen på egen hand:

När jag var i bubblan ville jag inte vara själv, jag vill ha nån med mig, så jag hade en liten kompis med mig som ingen fick röra, så jag kunde så här (visar hur hen kramar en liten luftsak mot bröstet) hela tiden. (Samt)

Bubblan är det andra som-om-rummet och det som får störst utrymme i övningen och även i deltagarnas reflektioner. Den har olika storlek, form, färg och konsistens i deltagarnas beskrivningar. Den har också agens: den får deltagare att se på nya sätt, att röra sin kropp på nya sätt och möta andra på nya sätt. Det förekommer många olika beskrivningar av hur bubblan ser ut. För någon var den mer som en hinna runt kroppen:

Jag tycker det är svårt att tänka sig exakt hur stor bubblan är och hur stora rörelser man ”kan” göra i den, så jag tänkte mig sen en hinna som satt på kroppen över huden, för att känna mig friare i mina rörelser. Min fantasi kände att det var viktigt att kroppen förhöll sig till bubblan, men det var en spärr för mitt fysiska arbete, därför tyckte jag att hinnan kunde följa med bättre. (SF)

Någon beskrev att själva skapandet av bubblan kan vara för svårt för den som har problem med relationen till sin egen kropp:

Jag har väldigt mycket problem med hur min kropp känns, så om jag fokuserar för mycket på det får jag en överväldigande känsla och det blir motsatsen till avspänning, för då spänner jag mig ännu mer. … Genom uppgiften tänkte jag mycket på vad jag såg istället för på vad jag kände; jag får bara panik om jag tänker på hur saker känns. Men jag tror det är nåt man kan lära sig, eller avvänja sig med, om man gör det flera gånger så blir man bättre på det. (SF)

Det fanns också de som tyckte att själva skapandet av bubblan var ett hinder:

Såpbubblan i hjärtat var så äcklig, den sprängs och vad fan händer med mig då?! Så jag fick gå ur och bara va. (SF)

Någon annan hittade en lösning för att kunna släppa kraven på sig själv att skapa den perfekta bubblan:

…att inte fastna i att tänka”blir den större om jag gör så här, eller mindre, men vänta vad gjorde jag-”, att inte värdera eller ifrågasätta det som händer så mycket, utan bara låta det va. (Samt)

En fundering över bubblans möte med andra bubblor:

Jag kände att jag hade en ganska liten bubbla, men sen så ’oj, nu kan folk gå nära mig’ men då, nu vet jag inte hur bubblan ska förhålla sig till alla dom här människorna och… då ville jag liksom bara gå därifrån, så att den skulle kunna växa och sen kan jag vara redo för att möta folk. Det kändes som att, liksom, annars kommer den att gå sönder eller det kommer att bli lätt konstig form på den. (SF)

En deltagare beskriver bubblans agens:

…att känna vad vill kroppen göra: min hand ville dra sig ditåt, bubblan ville att jag skulle backa och jag bara hängde med. (Samt)

En annan beskriver hur deltagarna är medskapande i varandras bubblor:

Jag tyckte att det var så fint att upptäcka hur vi blir medskapande av varandras koncentration, för att jag också försökte visualisera era bubblor hela tiden, när jag rörde mig runt. (Samt)

Jag tolkar det som att vad deltagarna gör här är att utforska sin egen gräns mot omvärlden. Bubblans som-om-rum blir en inbjudan till att göra ett nytt agentiskt snitt: få en ny syn på sin bodyminds relation och möte med andra bodyminds. Deltagarna har även agens i skapandet av som-om-rummet och därmed sin avgränsning genom att styra över bubblans storlek, färg och form, eller ha med sig en trygg figur som sällskap ifall det behövs. I samtalen efter Koncentrationsbubblan nämnde flera deltagare att de upptäckte nya detaljer i det faktiska rummet, när de såg det genom bubblan och tittade som om de aldrig sett förut:

Jag började också fokusera på en massa smådetaljer som man inte tänker på innan, när man ser rummet som en helhet. (SF)

Jättespännande att se världen på ett nytt sätt. Bara va i att titta på en detalj väldigt länge, nästan apatiskt. (SF)

Här blir som-om-rummets agens tydlig: ’bubblans’ som-om-rum kan användas för att förändra upplevandet av det faktiska rummet.

7.3.3 Scenrummet: Vem gör jag detta för? Hur ska det synas utåt?

När scenrummets agens kommer i förgrunden, blir det tydligt hur handlandet i den aktiverade övningen sker på tröskeln mellan dåtid och framtid. I fokussamtalet i workshop 2 blir det tydligt hur minnet av rummet som scenrum med publikmöten har inverkan på deltagarna, såväl som tankar om framtida publikmöten. Flera av de som gjorde Fiskmås Cykel Småbarn för första gången beskrev ett fokus på att försöka vara bra naturalistiska skådespelare under övningen. Detta blev till ett hinder för vissa att helt gå in i övningens som-om-dimension och få en upplevelse av gemensam närvaro. Publiken har agens fast de inte är där, genom att minnet av ett aktivt publiköga finns i deltagarnas bodyminds:

Sen tänkte jag lite även på att hur man kan visa utåt det man har kommit på, fantiserat fram, att om nånting är tungt eller backen är väldigt brant, hur ska det synas utåt. (SF)

En annan fundering var

Ser jag situationen inifrån eller ser jag mig själv utifrån? (SF)

det vill säga befinner jag mig huvudsakligen i scenrummet eller i som-om-rummet? En annan deltagare beskriver hur hen insåg att:

Man måste bestämma om det är för publiken eller för mig själv.

7.4 Den aktiverade övningen och det sensoriska fältet

Beskrivningen av intraaktionen med och i det sensoriska fältet bygger till största delen på de berättelser av varje övning ur olika perspektiv som jag gjorde mot slutet av analysprocessen (se avsnitt 6.3.4). Det sensoriska fältet visade sig ha en mycket stor agens i de aktiverade övningarna. I intraaktion med ledaren stödjer det sensoriska fältet allt som sker i den aktiverade övningen. Det sensoriska fältet både aktiverar övningen och aktiveras av den. I Gå Mot Mitten och Gemensamt Hopp eller Spring är det sensoriska fältet övningens kärna, det vill säga där övningen utspelar sig. I de båda övningarna har det sensoriska fältet större agens än ledaren. I Fiskmås Cykel Småbarn och Koncentrationsbubblan är det ledaren som medierar i att öppna upp och bjuda in deltagarna i det sensoriska fältet, och även att benämna det som scenisk närvaro.

Det går att avgränsa två olika typer av sensoriskt fält: ett personligt sensoriskt fält som är intimt kopplat till varje bodymind, som innefattar både det inre och det yttre upplevandet hos den individen, samt ett
gemensamt sensoriskt fält, i Gemensamt Hopp eller Spring utvecklat till svärmintelligens, som skapas i intraaktion mellan de olika bodyminds som finns i rummet.

Övningen och det sensoriska fältet får liv i och med ”Varsågoda”. Då förändras lyssningen i rummet, och intensitetsnivån höjs och uppmärksamheten riktas. I analysen av filmerna, och i mina situationsfragment, framgår att så fort ordet Varsågoda sägs, förändras atmosfären i rummet en aning. Gruppen och ledaren ställer in sin uppmärksamhet på nuet och öppnar upp för intryck. Det aktiverade sensoriska fältet syns på deltagarnas kroppar i form av mindre pyssel och mer förhöjt kroppsspråk; det känns i mitt bodymind i min felt sense medan jag leder och medan jag analyserar filmerna. Deltagarna benämner det med ord som närvaro, fokus, gemenskap, koncentration. En deltagare beskriver det som att

Man använder sig av samma koncentration som de andra och skapar en gemensam känsla. (SF)

Det sensoriska fältet i rummet förändras i och under varje övning, och det framträder på olika sätt i de olika övningarna. Intensiteten i det stärks, ju svårare övningen är. Jag kommer nu att kort beskriva det sensoriska fältet i de olika övningarna. Varje övnings sensoriska fält illustreras med en bild tagen från mina situationsfragment. Bilderna avbildar det jag avläst med felt sense/affekt under själva övningen och när jag sett på filmerna. En cirkel symboliserar ett bodymind, en streckad linje runt cirkeln symboliserar det personliga sensoriska fältet, och pilar visar hur uppmärksamheten riktas: inåt eller utåt, samt i olika riktningar eller i samma riktning som de andra i gruppen.

7.4.1 Fiskmås Cykel Småbarn: Dras in med hjälp av som-om-världen

Här är det egna sensoriska fältet det som övningen framför allt riktas emot, samt att ha en riktning framåt i sitt eget sensoriska fält. Deltagarnas uppmärksamhet riktas mycket inåt, mot upplevelser i den egna kroppen och den egna fantasin. Fantasin riktar sedan uppmärksamheten utåt mot att se som-om-rummet i rummet och framåt, i att komma fram till affären och uppnå sitt mål. Flera deltagare beskriver hur viljan från som-om-världen är det som drar in dem i det sensoriska fältet, och håller dem kvar där:

…det här att man verkligen har en vilja, hela vägen igenom är det nåt som man verkligen vill ha som liksom driver en igenom övningen. Men också det här med barnen och fiskmåsarna det får en att hålla igång och vara alert. Det som du har pratat om förut ”klara färdiga gå” man måste liksom… ja, det är svårt att sväva iväg, för att det finns saker som håller en kvar (Samt)

Det sensoriska fältet utanför övningens aktiva del har också förändrats, efter att den är klar. Gruppen återgår inte till spretigheten i det sensoriska fältet som fanns innan, framför allt inte gruppen som gjort övningen tidigare. Istället finns en känsla av uppmärksamhet kvar. Det är som att de hittat varandras närvaro, och börjat tona in sig med varandra. Det finns en känsla av avspänning och lugn (SF, film, samt). En deltagare beskriver det i fokussamtalet efteråt:

Eftersom man har varit väldigt, väldigt noga med hur man gör, så tar man med sig det lite efter övningen också, i att även om jag kanske inte nu sitter och aktivt tänker på exakt allt som händer i min kropp, så har jag ändå en viss medvetenhet med mig efter övningen som jag kanske inte hade innan.

7.4.2 Koncentrationsbubblan: möta omvärlden på nya sätt

I Koncentrationsbubblan syns deltagarnas möte med det personliga och det gemensamma sensoriska fältet tydligast. I analysen syns hur övningen använder ett som-om-rum – koncentrationsbubblan – som en sorts agentiskt snitt för att avgränsa sitt eget bodymind lite annorlunda gentemot omvärlden och möta omvärlden  på nya sätt. (I bilden symboliseras detta av en streckad linje runt varje bodymind.) Uppmärksamheten utåt riktas dels mot rummet och dels mot möten med andra bodyminds. Här verkar det också som att deltagarna har stöd i det gemensamma sensoriska fältet. Många deltagare njuter av koncentrationsbubblan. I gruppen som gör det för första gången, är flera ovilliga att öppna upp sin egen bubbla och möta andra. De som gjort Koncentrationsbubblan förut beskriver dock hur de längtar efter det mötet. Efter övningen säger en deltagare i fokussamtalet:

Helt underbart! Känner en sån otrolig lycka nu! Så sjukt härligt och roligt att få göra det här.

7.4.3 Gå Mot Mitten: Använda samma koncentration som de andra

Allt är stilla i rummet. Det enda som sker är att någon i gruppen tar ett steg då och då. Det finns inte någon puls i stegen. Det är en lugn fokuserad känsla i rummet. Allas uppmärksamhet är starkt riktad mot ett gemensamt mål. Lyssningen är stark. (Min SF)

I Gå Mot Mitten finns en stark lyssning i det sensoriska fältet. En deltagare beskriver det som att ”man använder samma koncentration som de andra” (SF). Deltagarna utgår från sin egen koncentrationsbubbla och samordnar den med de andra i ett gemensamt sensoriskt fält med en gemensam riktning. Många pratar om att de ”lyssnar med hela kroppen”, vilket visar att hela deras bodymind är engagerat i det sensoriska fältet. Gruppen klarar Gå Mot Mitten på första försöket, och det känns enkelt och avspänt, trots att två av dem inte gjort den tidigare och de som grupp har aldrig gjort den tillsammans. Det pekar mot att deltagarna får stöd i det sensoriska fältet, att affekt smittar. Kroppar förstärker affekt. När de som inte gjort den dels är i minoritet och dels är teatervana, kan de smittas av affekten i det gemensammas sensoriska fältet och klara övningen på sitt första försök.

Framför allt grundkurseleverna njuter av att göra den här övningen. De visar förväntan och förtjusning när de får höra att vi ska göra den. En av dem säger i fokussamtalet något som också syns tydligt i filmen:

Man tar mindre steg ju närmare målet man kommer, för att man vill att det ska fortsätta vara koncentrerat.

7.4.4 Gemensamt Hopp eller Spring: gå upp helt i det sensoriska fältet

Nästan ingenting händer i rummet, och ändå är rummet fullt av förväntan och lyssning. Satsberedskapen är väldigt stark. Det närmaste jag kan komma i form av bild, som visualiserar energin i rummet under den här övningen, blir denna. Energin blir starkare närmare cirkeln med deltagare, men ledare och åskådare är också delaktiga, även om vi inte är aktiva i det centrala skeendet. Hela rummet vilar i ett NU som vibrerar av affekt, som samlar sig till en gemensam agens där en impuls att handla föds. (Mina SF)

När övningen aktiveras, skapas svärmintelligens. Allas närvaro är öppen mot hela gruppen; i samtalet efteråt beskriver deltagarna det som en stark vi-känsla eller gemenskap ”där vi verkligen lyssnar på varandra”.

Min kropp gör små inre minirörelser varje gång gruppen gör en rörelse, och jag väntar med lika stark satsberedskap som deltagarna när det finns en impuls i gruppen, men ingen vågar ta den. Då får min kropp en lätt framåtkänsla, som om jag inombords lutar mig lite in mot gruppen och delar deras lyssning. Ibland får jag en tyst tanke där jag utan ord försöker uppmana dem att våga ta impulsen. Den här övningen skulle inte gå att sidecoacha, känner jag. Min röst skulle sudda i det gemensamma fältet, det finns ett motstånd i min bodymind mot att röra sig eller prata. (Mina SF)

Jag får också en positiv känsla i kroppen varje gång gruppen lyckas fånga en gemensam impuls, precis som en deltagare som behärskar övningen beskriver att de får: ”Det känns som belöning när det går bra”. Det blir som en liten segerkänsla i rummets sensoriska fält. Den här övningen är det sensoriska fältet, utan stöd i en som-om-värld. Fördjupningseleverna beskriver hur de njuter av övningen och av att känna det de benämner som en stark gemenskap. En elev säger:

Man kommer i kontakt med just den här teatermuskeln som typ är hela anledningen till att jag spelar teater. Det är såå coolt just bara den här. Jag vill fortsätta med den övningen så mycket mer. (Samt)

7.4.5 Det sensoriska fältet ger stöd - affekt smittar

Det sensoriska fältet är i de aktiverade övningarna föremål för utforskande, samtidigt som det stödjer utforskandet. Det faktum att det sensoriska fältet är delat med gruppen och har stöd av ledaren, verkar göra att det blir något som går att luta sig emot eller vila i för den som är ovan. I fokussamtalet jämför en av grundkurseleverna hur det var att göra Koncentrationsbubblan här, jämfört med att göra den tillsammans med sin vanliga teatergrupp:

Gemenskapen var ganska lätt att hitta jämfört med dom andra gångerna. Alla var så liksom i fokus starkare, det var som att alla samarbetade på nåt sätt. … och alla var i en enda bubbla nästan.
Jag: Var det lättare att hitta det samarbetet här idag än vad det brukar vara?
Ja.
Jag: Har du nån aning om vad det beror på?
Vet inte. Det kändes som man var mer fri här, man hade mer plats.

Jag tolkar det som att det sensoriska fältet var starkare här, på grund av att hen var tillsammans med mer teatertränade deltagare som har större kontroll över sin sceniska närvaro.

7.5 Ledar-agens i intraaktionen med/i den aktiverade övningen

Ledar-agensen (den agens som aktiveras runt ledaren i en aktiverad övning) framstår i berättelserna jag skapade under analysarbetet som stark. Till att börja med är det jag som avgränsar ritualen, det vill säga startar och avslutar övningens aktiva del genom ’Varsågoda’ och ’Tack, vi bryter’. Under den aktiverade övningen fungerar jag som en katalysator för affektflödet i det sensoriska fältet, på ett sätt som jag väljer att benämna medierande mellan övningens ramar, det sensoriska fältet, lärandemålet, rummet och deltagarnas behov. Mer om detta i kapitel 8. I Fiskmås Cykel Småbarn och Koncentrationsbubblan är ledar-agensen starkast. Där finns övningens ramar givna, men det är jag som, via hur jag uppfattar det gemensamma sensoriska fältet i övningen, styr och avgör hur länge gruppen stannar i en viss fas, eller väljer tempo, röstläge med mera. Jag kan, om jag skulle vilja, besluta att lägga in nya hinder eller andra instruktioner. I Gå Mot Mitten och Gemensamt Hopp eller Spring är ledar-agensen betydligt svagare. Jag startar och avslutar fortfarande övningarna, jag ger instruktioner i prologen och ser till så att alla förstått. Men sen finns jag i bakgrunden. Jag läser av det sensoriska fältet hela tiden, och min bodymind deltar med lika stor lyssning som i de andra övningarna, och jag reagerar i kroppen samtidigt som deltagarna gör det. Ibland får jag en tyst tanke, där jag utan ord försöker uppmana dem att våga ta impulsen. Jag får också en positiv känsla i kroppen, varje gång gruppen lyckas fånga en gemensam impuls. Kanske är mitt tysta deltagande ett stöd i sig, genom att min bodymind finns i samma sensoriska fält som deltagarnas? Kanske kan det upplevas som ett stöd av dem?

7.6 Deltagar-agens i intraaktionen med/i den aktiverade övningen

Jag funderade väldigt mycket på hur bubblan skulle se ut. Vad menar hon med en koncentrationsbubbla, ska den ha nån speciell färg eller ska den bara vara genomskinlig, eller ska den… till slut så bestämde jag att den skulle vara blå, sådär mattblå. Jag kommer ihåg att det var verkligen wow kan man göra så här? (Samt)

Den här beskrivningen är ett exempel på hur deltagarna tar sig handlingsutrymme i Koncentrationsbubblan. Av ledaren och övningens ramar ges deltagarna, i både denna och i Fiskmås Cykel Småbarn, rätt stor frihet att skapa sitt som-om-rum själva. Vissa väljer en fantasivärld, medan andra väljer att försöka återskapa sina egna levda upplevelser i verkligheten (se avsnitt 7.5.2 Som-om-rummen). Deltagare som upplever att de hindras av instruktioner ser till att ändra på sin som-om-värld så att den fungerar för dem, som till exempel deltagaren som skapade en trygg liten figur i sin koncentrationsbubbla när hen upptäckte att hen blev ledsen av att fantisera om sin favoritplats, eller deltagare som beskriver att de väljer att ”gå ur” som-om-världen om de känner att den inte fungerar för dem. I samtalet om de olika som-om-rummen i Fiskmås Cykel Småbarn och vilka olika lagar som gäller i olika personers som-om-världar, nämner en deltagare att det är intressant att i samtalet se

…vilka dom här olika reglerna är som vi sätter upp som skapar den världen som vi vill ha. Och hur vi då förhåller oss till det.

I Gå Mot Mitten och Gemensamt Hopp eller Spring ser deltagar-agensen helt annorlunda ut. Där finns ett fåtal handlingar att göra, och det är allt. I Gå Mot Mitten ska deltagarna gå framåt ett steg i taget; det enda de väljer själva är när de ska göra det, men valet är hela tiden i relation till gruppen. I Gemensamt Hopp eller Spring ska de helt följa gruppen i valet av den ena av två handlingar, endera hoppa eller springa, alltså totalt länka samman sin egen agens med gruppens. Deltagarna intraagerar även på olika vis med och i det sensoriska fältet och de olika rummen. Hur den intraaktionen ser ut, kommer jag att gå in på i kapitel 8.

7.7 Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan de aktiverade övningarna ses som olika rituella rum där elever kliver in i, omges av och blir delaktiga i gestaltat kunnande. Alla de fyra övningarna erbjuder alla aspekter av scenisk närvaro, där deltagarna bjuds in till en intraaktion med/i det sensoriska fältet i rummet och med/i det egna sensoriska fältet, samt ett utforskande av relationen emellan dessa två aspekter av sensoriskt fält. I Fiskmås Cykel Småbarn och Koncentrationsbubblan sker intraaktionen med stöd av olika ”som-om-rum”, som skapas av deltagarna under övningen. Här medieras också övningen tydligt av läraren. I Gå Mot Mitten och Gemensamt Hopp eller Spring är det sensoriska fältet mer avskiljt, och intraaktionen sker inte via ett som-om-rum. Lärarens medierande är begränsat till att avgränsa övningen genom ’Varsågoda’ och ’Tack, vi bryter’, samt som deltagare i övningens sensoriska fält.

Tillbaka till
🍀 Teaterövningen - en ’svart låda’ i kulturskolans teaterundervisning