5. Teori. Kroppsligt lärande inom ett postpsykofysiskt perspektiv på teater🍀

Jag vill i min undersökning få syn på två saker. Först, vad som händer i en teaterövning när den genomförs: vad lärare och elever tillsammans gör i teaterövningen. Därefter, om lärande sker och hur det lärandet i så fall ser ut. Som beskrevs i inledningen, utgår min teoretiska ansats från en relationell ontologi. Att använda denna ontologi ger mig  möjlighet att växla perspektiv i synen på teaterövningen på ett sätt som liknar Rubins vas (Pind, 2014, se bilden till höger): när jag slutar titta på de mänskliga ansiktena, får jag istället syn på det som existerar i mellanrummet – i Rubins bild en vas, i övningen det som pågår emellan de intraagerande kropparna, mänskliga såväl som icke mänskliga. FNMPHPQ-perspektivet ger dock inte ett alternativ emellan två synsätt som Rubins vas ger. I Rubins vas är det omöjligt att se både ansiktena och vasen samtidigt, men i FNMPHPQ-perspektivet förändras ansiktena från statiska figurer med fasta gränser till assemblage som inte är avgränsade mot, utan istället sammanflätade med, varandra och mellanrummet. Därmed öppnas möjligheten att se båda, men de tar till viss del nya former. FNMPHPQ innebär en ontologi som fokuserar på relationer istället för på objekt och på blivande istället för varande. Att byta ut sin blick på världen till att ha relationer istället för kroppar/fenomen som utgångspunkt i mötet med världen, har lett till att en del nya ord skapats, som till exempel intraaktion (istället för interaktion), agentiskt snitt och assemblage. Perspektivbytet medför dessutom att innebörden förändras i vissa begrepp, som till exempel agens, handlande och affekt.

Mitt teoretiska perspektiv utgår ifrån hur Camilleri (2019) kombinerar psykofysiskt teatertänkande med bland annat Barad och Bennett, till ett nytt perspektiv inom teater som han benämner ’embedded embodiment’ (’inbäddat förkroppsligande’) eller post-psykofysiskt tänkande. Jag gör först en kort överblick över ontologin i detta perspektiv, och beskriver vilka konsekvenser denna ontologi får för teaterövningen. Camilleri skriver framför allt om teaterträning med vuxna skådespelare, så för att förstå barns och ungas lärande inom det post-psykofysiska perspektivet, använder jag mig sedan av Munros (2018) beskrivning av självlärande inom den psykofysiska teatern (Munro, 2018). Detta placerar jag inom lärande i FNMPHPQ-perspektivet, framför allt med hjälp av Althans (2022) beskrivning av tre performativa aspekter av lärande: Handlande (Doing), Relaterande (Learning with and from others), samt Immersivt upplevande (Immersion in the other element). Dessa delar belyses med hjälp av bland annat deFreitas (2019) syn på den betydelse affekt har för lärande och Bowdens (2019) tankar om handlande. På så vis skapar jag en teoretisk bakgrund som är anpassad för att undersöka lärande inom teaterns hantverk med barn och unga. Detta teoretiska perspektiv hjälper mig att utskilja och benämna relaterande och intraaktion som sker i teaterövningen, där agens distribueras, subjekten blir till, kunnande urskiljs och kroppsligt lärande möjliggörs.

5.1 Teaterövningen i en ontologi byggd på relationer🍀

5.2 Postpsykofysiskt perspektiv på kroppsligt lärande🍀

5.3 Sammanfattning

Det postpsykofysiska perspektivet på teaterövningen komplicerar beskrivningen av vad en övning är, och ger en teaterövning tre olika existensformer:

I den aktiverade övningen utför deltagare och ledare handlingar som är kopplade till dåtid, i form av dels den teoretiska övningen och dels de kroppsligt arkiverade övningarna i deltagares och ledarens spacetimebodyminds. Den aktiverade övningen inrymmer på så vis övningens historia och genealogi, så som den beskrivs i kapitlet teaterövningens ursprung. Handlandet är dessutom tydligt kopplat till en tänkt framtid: på kortare sikt att klara själva övningens mål, men även till mål som ligger inom lärandemomentet, till exempel att bli bättre på scenisk närvaro. Utöver dessa framtidsmål kan det finnas individuella framtidsvisioner som handlandet i den aktiverade övningen syftar till, som till exempel att ha kul, att bli skådespelare i framtiden eller att skriva en masteruppsats. Allt detta intraagerar med/i det handlande som framträder ur, och i, den aktiverade övningen. Det den teoretiska övningen bidrar med är ramar för handlandet – en form av ritualisering av handlandet, i och med att det håller sig inom vissa gemensamma ramar. Den aktiverade övningen bildar ett assemblage där en komplex intraaktion pågår emellan ett stort antal ingående delar: den teoretiska övningen, undervisande lärare, lärande elever, rummet, det sensoriska fältet samt lärandemålet – alla med sin historia och bakgrund. I det postpsykofysiska perspektivet på lärande inom teater sammanflätas självlärande med handlande, relaterande samt immersivt upplevande i sensoriska fält. Handlingar under övningens genomförande framträder ur en intraaktion mellan dåtid och framtid och är transformativa: de som handlar skapar och skapas av handlandet. Relaterande sker genom affekt, som skapar transindividuell sympati. Denna sympati både genereras och kommuniceras i ett sensoriskt fält, via felt sense, intoning emellan kroppar och affektflöde. På så vis skapas sensoriska fält där svärmintelligens kan framträda.

Tillbaka till
🍀 Teaterövningen - en ’svart låda’ i kulturskolans teaterundervisning