1. Inledning. Teaterövningen som teaterundervisningens ”black box”🍀

I den här uppsatsen utforskar jag teaterövningen och dess funktion i kulturskolans teaterundervisning. Teaterövningen tillskrivs i samtal mellan teaterlärare och teaterpedagoger ofta agens; att genomföra en övning innebär att något positivt sker med eleverna. Det är ofta så övningen framträder i samtal mellan pedagoger. Frågor som till exempel ”Har du en bra övning för sexåringar?” går att tolka som att övningen i sig påverkar både eleverna och läraren. I min undersökning har jag därför valt att utgå ifrån ett feministiskt/nymaterialistiskt/posthumanistiskt och postkvalitativt tänkande, ibland förkortat FNMPHPQ (Murris, 2021). Detta perspektiv tillskriver både övningen, läraren, eleverna och rummet, såväl som relationerna emellan dessa agens. Det är relationerna som distribuerar agensen samtidigt som de ingående subjekten blir till genom sina relationer. I denna världsbild är inte människan avskild från sin omvärld. Människor reagerar inte på omgivningen, de interagerar inte med den, de intra-agerar istället i en omgivning som de är oupplösligt sammanflätade med (Andersson, 2016; Barad, 1999, 2003, 2007; Hammarström, 2012). ”Intra” står för något som sker inom ett visst sammanhang, medan ”inter” står för något som sker utanför. (Jämför med ”intranät” som är till för kommunikationen inom ett företag och ”internet” som är vad företaget använder för kommunikation med yttervärlden.) Interaktion sker mellan avgränsade redan etablerade fenomen, medan intraaktion är något kvalitativt annorlunda. Intraaktion sker inuti sammanflätade helheter där de olika ingående subjekten ständigt är i blivande och blir till genom sitt relaterande till andra ingående delar. Murris beskriver detta sätt att se på världen som att det både stör och överbryggar åtskillnaden mellan teori och praktik och mellan kropp och mind. Istället ersätts de klyftorna med en relationell ontologi; en världsbild som utgår från relationer eller ”det mellanliggande” och där kropp och mind är ett; ’bodymind’. Det är en värld som är i ständig rörelse, som aldrig är fast och fixerad. Tankesättet bygger mycket på filosofen Karen Barad och hens agentiska realism, som går tillbaka på såväl Deleuze, Spinoza och Bergson som på diskursteori och partikelfysik (Barad, 2007; Murris, 2021). Att världen är sammanflätad ger mig en användbar och inspirerande ingång i teaterarbete och teaterundervisning. Forskning inom FNMPHPQ-perspektivet strävar efter att koppla samman sådant som tidigare inte sammankopplats och sätter gärna fokus på motsägelser och spänningar (Gunnarsson & Bodén, 2021). Här är problemformuleringar och frågeställningar forskningsredskap som gör ett visst kunnande möjligt genom att fokusera på vilken relation olika aspekter av världen har till varandra (Murris & Coby, 2021). Vägen till min frågeställning följer två trådar, som ibland framträder som motsatser till varandra, i teaterlärarens sammanflätade värld. Den ena tråden är det starka fokus som jag möter bland teaterlärare på görande i teaterundervisningen och samlande av teaterövningar (Karlsson, 2020; Rönn, 2009). Den andra tråden är en längtan efter samtal om teaterkunnande och teaterundervisande som jag också stöter på och där avsaknad av ämnesdidaktiskt språk bland teaterlärare ofta lyfts fram (Einarsson, 2019; Grip, Cedervall & Österlind, 2019; Håkanson, 2020).

1. Inledning. Teaterövningen som teaterundervisningens ”black box”🍀

1.1 Övningar och övningssamlande🍀

1.2 Yrkesspråk för samtal om kunnande, undervisning och lärande🍀

1.3 Från ”vad individen har och är” till ”vad deltagare tillsammans gör”🍀