1.3 Från ”vad individen har och är” till ”vad deltagare tillsammans gör”🍀

Det sätt på vilket lärarna i Larssons (2022) undersökning pratar om kunnandet, lärandet och övandet verkar sakna det som Norrström (2021) benämner metaspråk, eller ämnesspråk, och lärarna använder därför vardagsspråk för att benämna kunnandet. Elevernas kunnande och lärande inom sceniskt gestaltande riskerar på detta sätt att reduceras till en fråga om personliga egenskaper, samarbetsklimat och gruppdynamik samt deltagande i olika övningar. Detta är samma typ av språkbruk som Norrthon (2020) påpekar att den professionella teatervärlden ofta hamnar i, där samtalet och benämnandet riktar in sig på vad skådespelarna har och är istället för på vad de faktiskt gör, eller på vad deras kunnande består av. Norrthon (2020) vill med sin avhandling öppna upp den ”mysterious black box” som repetitionsprocessen utgör och beskriva vad som sker där inne. Han förordar ett språkbruk som innebär ”en förskjutning från vad individer har eller är, mot vad deltagare tillsammans gör” (Norrthon, 2020, s. 25). Ord, begrepp och beskrivningar behövs i teaterämnets yrkesspråk, men måste tydligt handla om hantverkskunnande och inte leda tankarna till personliga egenskaper hos skådespelaren. Här möts återigen mina två trådar teaterövningen och yrkesspråket. Jag hävdar att kulturskolans teaterundervisning också behöver gå den väg Norrthon beskriver. Eftersom teaterövningar är en så central del av kulturskolans undervisning inspireras jag av Norrthon till att lyfta på locket och titta in i ’teaterövningens mysterious black box’ och beskriva vad som händer där, för att på så vis flytta fokus från vad elever har och är till vad lärare och elever tillsammans gör i teaterövningar.

Tillbaka till:
1. Inledning. Teaterövningen som teaterundervisningens ”black box”🍀
🍀 Teaterövningen - en ’svart låda’ i kulturskolans teaterundervisning