1.1 Övningar och övningssamlande🍀

Karlsson (2020) beskriver sig själv som övningssamlare under början av sin lärarbana:

När jag på 90-talet började leda barn och unga i teater hade jag en pärm med hundratals övningar som jag bläddrade i och valde ut till mina teaterlektioner. Jag hade pärmen tydligt sorterad i färgade mappar där det stod samarbetsövningar, koncentrationsövningar, uppvärmningsövningar, improvisationsövningar osv. Jag läste böcker där teaterövningar fanns beskrivna och gick på mängder med workshops i teater och drama. Varje gång jag lärde mig en ny övning sorterade jag in den i min pärm (Karlsson, 2020, s. 118).

Karlsson beskriver hur han insåg att han måste förändra sitt sätt att arbeta när han en gång råkat göra exakt samma lektion två gånger i rad med en grupp och upptäckte hur samtalet i gruppen förändrades från att värdera görandet som ’kul’ eller ’tråkigt’ till att handla om skillnaden mellan hur övningen gick första och andra gången, och vad som förändrats – ett samtal om lärande hade startat. Karlsson pekar här på risken med att sätta övningar för starkt i fokus, nämligen att läraren och eleverna kan hamna i att bara genomföra övningar utan att eleverna utvecklar något nytt kunnande. De två trådarna, övningssamlande respektive samtal om kunnande, har mött varandra när jag, via medel från Statens Kulturråd, fått möjligheten att vara med och leda ett projekt som handlar om att utveckla teaterundervisningen i kulturskolan. Projektet heter TiK - Teater i Kulturskolan. Från TiK-projektets start har teaterövningar stått i fokus. Pedagogerna jag mött i projektet vill utbyta övningar och lära sig nya övningar. Några få lärare uttryckte till och med att de inte vill reflektera alls, utan bara lära sig nya övningar. De workshops som genomförts har därför varit till stor del fokuserade runt övningar; pedagoger och elever har provat övningar och samtalat runt övningar. Det har fått mig att fundera över varför övningen utgör en så stark central punkt i lärares medvetande och samtal. Jag har själv ett ambivalent förhållande till detta stora fokus på att samla och genomföra övningar, och en del lärare i projektet har uttryckt att de delar den synen med mig. Som teaterlärare i kulturskolan gör jag olika övningar varje lektion, varje vecka, oftast utan att egentligen undra varför eller ifrågasätta övandet. I en stor undersökning om teaterundervisningen i kulturskolan som Stockholms universitet genomförde 2019 (Einarsson, 2019; Grip et al., 2019) går det att utläsa att övningar, repetition/skapa scener samt samtal/reflektion är de tre vanligast förekommande inslagen i undervisningen på kulturskolans teaterlektioner. Det finns ett antal olika övningsböcker för teater och drama, som till exempel Ekvall (2013), Hägglund och Fredin (2012), Järleby (2005). De liknar till stor del kokböcker med recept att följa och fokuserar inte mycket på hur lärandet förväntas ske i övningen eller vilket kunnande övningen syftar till. Om kunnandet nämns är det i allmänna ordalag, som ’övar koncentration och samarbete’, men inget sägs om hur den specifika övningen övar detta eller vad det är eleverna måste lära sig för att kunna samarbeta eller koncentrera sig.

Larsson (2022) har skrivit en masteruppsats där teaterlärare i kulturskolan beskriver hur de arbetar med inlevelse respektive samspel. Lärarnas beskrivningar landar om och om igen i att ’övningar av olika slag används’. Progressionen inom lärandemomentet inlevelse sammanfattas så här: ”Men det absolut viktigaste är att delta i övningar och att spela pjäser” (Larsson, 2022, s. 33). Kunnandet verkar, för de pedagoger Larsson intervjuat, framstå som ogripbart och övningen liknar en slags ’black box’ där en elev går in på ena sidan och kommer ut på den andra sidan, förhoppningsvis med mer kunnande. Norrthon (2020) beskriver att repetitions-processen i den professionella teatervärlden ibland ses som omöjlig att forska på, som att den ”äger rum ’in a mysterious black box’ ” (Norrthon, 2020, s. 11). På samma sätt verkar teaterlärare betrakta övningen; den gör nytta men det går inte att veta hur eller på vilket sätt. Här möts återigen mina båda tanketrådar. Det verkar saknas ett samtal om vad som sker i lärandet och övningen såväl som i gestaltandet och repetitionsarbetet.

Tillbaka till
1. Inledning. Teaterövningen som teaterundervisningens ”black box”🍀
🍀 Teaterövningen - en ’svart låda’ i kulturskolans teaterundervisning